..för tryggheten kan aldrig finnas hele tiden

Att vara ensam är kanske något av det svenskaste man kan vara. Tidigare fanns det någon form av värdighet i ensamheten. Och i vissa glesbygdsområden är det fortfarande så. Mannen från vidderna behöver ingen och anses därför traditionellt sett stark. Problemet med den schablonen är att för att den ska vara sann krävs det att man besitter en enorm inre trygghet. En trygghet skapad av förvissningen om att man klarar allt (och kanske lite av den karga otrygga miljön). Alltså något som uppstår ur en machokultur som är så politiskt inkorrekt att det knappt ens går att ta den som exempel utan att stöta sig med alla.

Den oheliga alliansen mellom en ökad trygghetsönskan och den svenskaste av alla svenska ensamheter ger däremot olyckliga människor. De svaga, som samhället säger sig vilja skydda, blir ensammast av alla. De har nämligen fått lära sig att de blir omhändertagna, men likafullt står de ensamma. ..

Isoleringen som självvald företeelse ger sinnesfrid, men som något vi påtvingas är den förödande. Och en viktig orsak til påtvingad isolering är rädsla. Rädsla för krav, rädsla för döden, rädsla för våldtäktsmän eller rädsla för att förlora trygghet.

Men kraven finns ändå alltid, vare sig vi vill eller inte. Döden er oundviklig och farliga situationer kan vi inte undvika. Och trygghet som grundtilstånd skapar otrygghet snarare än skyddar mot det, för tryggheten kan aldrig finnas hele tiden.  För att man ska känna verklig trygghet måste man därför kunna vila i det otrygga.

– David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land (2006)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s